jag älskar dig.
Jag saknar min älskade morfar.. Varje gång jag råkar tänka på det, den dagen, den känslan så kommer klumpen i halsen tillbaka.. Kommer det alltid vara så? Jag får ångest och mår dåligt. Kunde jag inte gjort något? Varför kom inte ambulansen tidigare? Hur länge hade han suttit där? Hade han varit ensam och rädd? Försökte han ropa på oss? Samma frågor som snurrar i huvudet gång på gång. Varför just då? Varför just han? Hur ska man någonsin kunna komma över något sånt här? Vars är han nu? Mår han bra? Det gör ont i mig.. Jag älskar honom så sjukt mycket. Världens snällaste och mest omtänksamma människa någonsin. Önskar bara att jag hade kunnat säga det innan jag gick därifrån. Hade jag vetat att det var sista gången jag pratade med honom hade jag berättat hur underbar han var.. Älskade morfar..
<3
